Fakta & historia om lasergravyr

År 1916 utvecklade Albert Einstein den teori om strålning som lade grunden för utvecklingen av ljusförstärkning genom en stimulerad emission av strålning. Men det var inte förrän på 1950-talet som det inleddes försök med att på allvar skapa laserstrålar.

Teknikutvecklingen till dagens lasermaskiner tog fart i början av 1960-talet. Forskare upptäckte att det gick att skapa en ljuskälla som kunde fokusera sin energi i en extremt smal stråle, kraftfull nog att permanent kunna förändra ytan på olika material.
På ett förenklat sätt kan man säga att ljuskällan kan liknas vid en glödlampa eller ett lysrör där molekylerna i en sluten kammare "triggas" till den grad att gasen eller "laser mediumet" börjar "lasra". Ordet Laser står för: Light Amplification of Simulated Emission of Radiation.

Lasergravering kallas ibland även för lasermärkning eller laseretsning. Nästan alla material kan lasergraveras.

Lasergravering har många fördelar jämfört med vanlig traditionell gravyr. Laserstrålen möjliggör en mycket högre precision och extremt små och ömtåliga föremål kan graveras. Lasergravyren görs helt utan beröring vilket är en stor fördel när t.ex. medicin-tekniska instrument skall märkas.

Det finns i grunden två olika lasertyper i alla lasergraveringsmaskiner. Skillnaden är våglängden på laserstrålen. Den ena lasertypen kallas på fackspråk för Nd:Yag och dess våglängd på 1064 Nm (nanometer) gör att den kan (får koppling i) gravera i alla befintliga metaller och de flesta plaster. Den andra typen heter Co2 laser som har en våglängd på 10 640 Nm, och med denna kan man gravera i stort sett i alla material förutom ren metall. De senaste åren har det kommit ut en speciell pasta där man med en Co2 laser kan gravera även på vissa metaller. Detta är inte en lika bra metod eftersom gravyren inte på samma sätt blir beständig. Gravyren lägger sig så att säga på ytan av metallen istället för att gå ner på djupet och oxidera metallen. En Nd:Yag laser ger en djupare gravyr, oxiderar ytan och permanent förändrar metallytan. Styrkan i den Nd:Yag-laser som används avgör djupet på gravyren förutom hur den programmeras naturligtvis. Upplösningen blir inte heller lika hög som vid användande av en ND:Yag-laser. Anledningen till att många använder sig av pasta/folie och en Co2-maskin även till metallgravyr är att en Nd:Yag-laser kostar många gånger mer än en Co2 laser.

Inom Nd:Yag-tekniken har det sedan bara några år tillbaka utvecklats en ny typ som kallas för fiberlaser, vilken har en något högre Nm än en gammaldags Nd:Yag 1070 nm. Denna teknik har tagit lasergravyr ytterligare ett steg framåt. Tekniken innebär bland annat att det går att gravera i rostfritt stål med ett kolsvart resultat, men ger även möjlighet till färggravyr. En annan stor fördel är om man önskar en gravyr som inte går ner på djupet i metallen utan man vill erhålla en nästan slät gravyryta. Idealisk för tex medicinska instrument som behöver steriliseras/decinficeras eller när man inte vill att smuts skall fastna i den graverade ytan. Äldre typer av laser ger en mer ojämn och porig gravyryta vilket sällan är en fördel. Fiberlaser kan effektmässigt styras mycket mer exakt och ger en effekt utan effektsvängningar än äldre typer av laser vilket ger många fördelar såsom högre detaljrikedom och ett jämnare och snyggare resultat. Fiberlaser i kombination med linser och speglar (det som reflekterar och fokuserar laserstrålen i en lasermaskin) av högsta kvalitet ger en upplösning på uppemot otroliga 4 000 dpi.

Fiberlaser uppfanns ironiskt nog när telekomindustrin fick en stor överproduktion av fiber till telekomnäten när konjukturen försämrades. Forskare och utvecklare sattes i arbete för att hitta alternativa användningsområden för den överproduktion som fanns och lyckade då bl.a. utveckla dagens fiberlaserteknik.

Idag används lasergravyr inom många områden och på många industriföretag för att skapa beständig och exklusiv märkning av produkter.